har du någon gång?....

Har du någonsin sagt till någon oj! du måste ha ätit alldeles för mycket! eller du kanske inte ska äta så mycket! eller kanske till och med men OJ va tjock du är!! du behöver nog motionera lite! eller har du kastat ur dig på krogen någon gång är du sjuk!? du måste ju vara sjuk så tjock som du är!

Kom nu ihåg dessa frågor ett tag...du förstår på slutet av mitt inlägg varför...

Jag sitter med hjärtat lite i halsgropen nu och vet egentligen inte om jag borde skriva detta, men jag känner endå att jag måste...det är liksom min historia, mitt liv, mitt val...och beslutet som jag har kommit fram till!

Allt började när jag satt o tittade på gamla bilder i mina föräldrars fotoalbum, bilder från när jag var yngre, runt 13-20 år...på den tiden var jag smal som en sticka, fanns inte tillstymmelse till hull någonstans! Lång var jag oxå vilket bidrog till att jag såg ännu magrare ut...ja, jag var mager! jag kunde äta precis vad som helst, hur mycket som helst...inget hände! Jag led nå alldeles kopiöst ska ni veta...alla tjejer i klassen började få former men inte jag...VARJE dag fick jag höra men guuuud (tonläget gick gärna upp några snäpp där oxå) va smal du är!!! äter du inget!!?? Denna mening i flera olika konstelationer, men budskapet var detsamma..jag var mager, smal, pinne, ja, you name it! Det sätter sig rätt fint på självkänslan kan jag lova...

Slutade skolan i orten och gick vidare till gymnasiet...det var inte fullt lika illa här...det kom kommentarer, men inte på samma sätt som tidigare..men själkänslan var redan låg så...vad gjorde det!? tiden gick, jag tog studenten....flyttade hemmifrån....liiiiite hände det på viktfronten...det kom väl någon liten uns hull på rumpan, och på magen, men knappt synbart...

 ja, ni ser ju...och här har lagt endå börjat "lägga" på mig...

 

 

så kom kvällen på krogen då en tjej, helt okänd för mig, kastar ur sig att jag måste ha aneroxia! jag nekade och sa att jag var så här smal endå...men nej, det svaret godtog hon inte...nej, det var ju typiskt symptom på sjukdommen, förnekelse!!! det spelade ingen roll vad jag sa, så var det bara...jag förnekade att jag var sjuk! behöver jag säga hur det kändes??!!

 

ett par år senare åkte jag till USA för andra gången....(hade varit aupair en gång tidigare och nu åkte jag igen)....nu hände något! helt plötsligt så var jag "idealet" för hur man skulle se ut, och hur de flesta amerikaner tror att vi svenska tjejer ser ut....mitt självförtroende ökade, jag kände mig fin och uppskattade, trots att jag var så smal....det var en helt makalös känsla!!! korta kjolar och korta toppar användes flitigt detta år...:-) 



 

 

och så gick åren då...men ett nytt självförtroende som jag byggde upp i USA accepterade jag min kropp...det var som det var...thats it! så träffade jag Mannen i mitt liv, Anders! och jag tror att många känner igen sig i den s k "samboeffekten"...;-) den i kombination med att vi hade en ny kock på jobbet som lagade otroligt god mat med massa gräddde och grejer...ja, ni förstår...det började hända saker med vikten....det kom 2 barn, och i och med det ökade vikten och jag var sååååå nöjd!!! hallå, jag fick ju former och hade ibland problem att knäppa byxorna...:-) jag var överlycklig! äntligen!

 

 

lite skillnad va?! :-)

 

För ett tag sen tyckte jag att jag nog hade lite väl mycket hull på sina håll, det har liksom satt sig på ett ställe...brukar skämta om att jag ser ut som en orm som svalt något stort som fastnat på mitten liksom...vågen visade att jag i stort sett dubblat min vikt på 20 år...och jag trodde väl ALDRIG att jag skulle tycka att jag är tjock! :-) nej, jag vet att jag inte är TJOCK tjock, men ändå...större än jag någonsin varit....och så berättade min syster att hon ska gifta sig i sommar!!! lyckan var total för många av oss...och jag började tänka att jag skulle gå ner si och så mycket i vikt för att komma i en snygg klänning till sommaren...

 

så kommer jag då till stunden då jag sitter och tittar på dessa gamla kort på mig, och det faller liksom tillbaka...känslan av att vara så där smal och mager...så bara beslutade jag mig för att nej, nu räcker det! Nu har jag dessa former, lite mer av vissa än andra, men jag är faktiskt nöjd med dem!! visst kan jag "tajta" till det lite på vissa ställen, men hetsa mig ner i vikt...nopp!

 

jag vet att jag är mullig om magen, men än sen då..jag har fött 2 barn, jag äter gott och mår bra...rumpan kanske är i det största laget..ja ja, jag sitter stadigt!

 

Så, de frågor jag ställde i början av mitt inlägg....varför är det INTE ok att fråga en tjock/mullig/fluffig/rund person detta??? och varför är det helt OK att fråga en smal person dessa????det är på något vis så accepterat att klaga på smala personer, säga att de förstör för unga tjejer idag osv...men grejen är, att om någon är naturligt smal så känns det rätt skönt att se att det finns flera som är det! jag tar väldigt illa vid mig vid sådan här diskussioner....varför kan inte alla bara få vara som de är!!??